Följande inlägg skrev jag i en av alla grupper jag är med i på Facebook. En grupp där alla antingen jobbar med vård och/eller omsorg eller pluggar till något omsorgsyrke. En grupp där de flesta inläggen består av klagomål på låg lön, hur dålig sjukvården är och hur vissa stora omsorgsföretag är värdelösa arbetsgivare. Just ja, många inlägg är bilder på sår och utslag med frågan om vad det är också.
Som kontrast till alla klagomål vill jag istället berätta om hur BRA sjukvården är.
I början på juli fick jag en kväll extremt ont i övre delen av buken, från ingenstans. Det gav inte med sig och morgonen efter fick vi åka in akut. I väntan på barnvakt låg jag över toaletten och spydde som en kalv, även i bilen de dryga tre milen till sjukhuset.
Väl på akuten, där jag stod dubbelvikt av smärta i receptionen, blev jag omhändertagen med en gång. På en skala 1-10 var smärtan typ 12. Minst.
Man satte nål och tog prover. Smärtlindring fick jag ingen men förklaring till varför; att det då skulle vara svårt att göra en bra utredning. Misstanken var gallstensanfall. Detta visade sig senare stämma, plus en inflammerad bukspottkörtel. Blev inlagd och låg på kirurgen i 1,5 vecka i väntan på att CRP (som toppade på drygt 370) skulle vända.
Inte en enda gång kände jag mig försummad. Kände mig mest obekväm med att ligga där och ta upp plats, trots att jag visste hur sjuk jag faktiskt var och hur illa det kunde gå om jag hade haft otur (farfar drabbades av samma sak för många år sedan och svävade väl typ mellan liv och död ett tag).
Att personalen sedan får lägga energi på fel saker blev tydligt när jag delade sal med en tant som vägrade åka hem. Alla (läkare, sköterskor, sjukgymnast) menade att hon skulle klara sig hemma med hemsjukvård och hemtjänst. Men det tänkte hon minsann inte gå med på. Diskussionerna var så livliga att jag fick lämna salen för jag orkade inte vara kvar. Så med sådana patienter förstår jag att de som verkligen behöver vård får vänta.
För bara ett par veckor sedan fick jag samma smärta igen. Kände igen den och vi åkte in innan det ev. skulle bli lika illa igen. Det blev dock aldrig lika illa och här märktes tydligt skillnaden i prioritering. Som relativt välmående patient med en smärta som varierade mellan 4 och 6 på VAS så var jag inte lika högt prioriterad som gången innan. Visst är det frustrerande att inte ha allas uppmärksamhet och bli smärtlindrad med en gång, men man behöver ha en förståelse för att det finns de som är sjukare, hur dåligt man själv mår just då.
Heja alla som jobbar i sjukvården och gör allt de kan! 💕
Jag är stolt över mitt yrke. Visst kan jag också tycka ibland att lönen suger och att man borde vara värd mer. Men vem önskar inte att summan i lönekuvertet skulle vara högre, oavsett yrke? Att vara nöjd med sin arbetsinsats och stolt över sitt jobb känns viktigare än att lyfta en fet lön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar