Elin och jag åkte till Åslahult i förmiddags för att se om vi kunde hitta lite kantareller. Mormor erbjöd sig att följa med ut, ett erbjudande vi tacksamt tog emot. Morbrors hund fick hänga med oss också. När vi kom tillbaka in igen blev det fika, och så kom morbror med familj tillbaka från Nybro. De är förkylda allihop, inklusive lilla Albin (på dagen 6 månader gammal) den lilla sötnosen. När vi kom hem till Nybro igen var det bara till att sätta igång med det tråkiga: rensningen.
För fyra år sedan satt jag i en annan soffa, i en annan stad, med en annan familj, och väntade på valresultatet. Så lång tid, men ändå så kort. Vart har tiden tagit vägen?
Imorse sjöng vi med Gospelkören på en “pedagogisk mässa”. Årets konfirmander, med föräldrar, hade sin första kyrkogång och Staffan berättade vad som skulle hända, och vad/hur vi skulle göra. Riktigt bra tycker jag.
När vi var klara hämtade jag upp min familj och så åkte vi till Åslahult för att fira mormor som fyller år i veckan. God mat, som vanligt.
Nu hoppas jag att vädret är fint imorgon. Min kära syster föreslog svampplockning nämligen. Inte helt fel.
Idag på kören var det sången med denna text vi sjöng först. Med det jag just nu går igenom, och den nervositet jag just nu bär på, så kändes det så himla klockrent. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det var bara SÅ klockren text. Som att Någon ville säga mig någonting…
Who knows but You, Lord the way things are? Who knows but You, Lord the way things have been? Who knows but You, Lord the way things will be? And You say “Don´t worry, just give your life to me”.
Come to me and rest. Come to me and rest your soul. I will give you peace. Just give your life to me.
Det enda jag vill be er om just nu är att ni ber för, eller tänker på, mig och min morgondag. Jag vet redan att jag har mycket stöd från folk i min närhet, och det känns alldeles fantastiskt.
Tack.
Saker och ting är ganska jobbiga just nu, och jag vet inte hur det kommer att se ut när det är löst. Men på något sätt ordnar det sig.
I morse, när jag låg och samlade kraft för att kliva ur sängen, ringde det. Min första tanke var att det nog var min kära mor som kollade om mitt hemnummer fungerade som det skulle. Såg ett bekant Nybronummer, och svarade. Såhär i efterhand skulle jag nog bara dragit täcket över huvudet och ignorerat ringsignalen. För det var chefen som ringde. Tro nu inte att jag inte gillar min chef, för det gör jag. Men situationen på jobbet är ganska komplicerad för tillfället, så jag har just åkt på att jobba 39,5 timmar i sträck, dvs. 14,5 timmar utöver de 25 jag påbörjar imorgon på morgonen. Jag får visserligen vara ledig en av mina jobbdagar nästa helg istället (så jag slipper dra på mig extra plustid), men jag kommer ju inte vara på topp på söndag skulle jag tro. Då ska vi sjunga gospel i Algutsboda, avfärd från Nybro kl. 12, ungefär två timmar efter att jag kommit hem från jobbet efter monsterpasset. Jaja, inte så mycket att göra åt nu. Det är väl i och för sig fint att chefen kan tala om för en framtida chef att man ställer upp när det krisar. Men ändå.
Nej, det är väl bara till att bita ihop och försöka göra det bästa av den nu uppkomna situationen. Typ se till så att jag får med mig allt jag behöver i matväg för ett och ett halvt dygn på jobbet. Och se till så att det finns nått att äta innan vi åker på söndag. Och så jobbar jag ju på måndag igen…
