Ja, nu har jag varit kattägare i några dagar. Hur mysiga djur som helst. De är jättesöta, och jättegosiga. Problemet är bara att jag “ångrar” mig. Det känns jättetrist att känna att det liksom inte är min grej detta, att ha husdjur. Inte nu i varje fall. Det var ju inte det att jag en dag bara vaknade och tänkte “Jaha, idag ska jag nog köpa en katt”, utan jag har ju funderat fram och tillbaka sedan jag flyttade in i lägenheten, vilket är ett halvår nu. Även INNAN jag flyttade snurrade tankarna kring detta. Nu när djuren är ett faktum och vi har bott ihop i några dagar känns det inte längre som att jag faktiskt vill ha egna husdjur. Inte nu, som sagt. Sen är det tyvärr så att det kliar i ögonen och i näsan. Vad är det för liv för de små djuren att ha en matte som inte vill gosa med dem, pga allergi? Hur oansvarigt det än tycks vara (ja, jag tycker det själv också) att ha plockat hem dem för att sedan ångra sig, så tycker jag att det vore bättre om de hamnade någonstans där dessa keliga djur kan få den kärlek de förtjänar. Ja, jag borde tänkt igenom en extra gång, eller två, innan jag fattade beslutet att ta hem dem, och det känns taskigt. Men jag kan ju samtidigt inte ha kvar dem bara för att jag en gång valt att ta hand om dem?
Update
Jag har pratat med Maritha från katthemmet idag och förklarat hur jag känner. Hon föreslog att jag kunde stänga dörren till sovrummet för att åtminstone få ett kattfritt rum att sova i. Detta känns taskigt, för då är de hänvisade till att bara vara i köket, hallen och badrummet. Det känns inte heller rätt. Verkligen inte. Jag tycker bara att de ska få bo i ett hem där de kan bli kelade och gullade med, så mycket som de kräver, och få den omsorg och det utrymme att röra sig på som jag tycker att de förtjänar. Nej, supertaskig känner jag mig. Verkligen. Usch.
