Blev av med mina sladdar i torsdags förmiddag. Lyckades sova utan att trassla in mig, men det var skönt att bli av med dem. Nu ska själva inspelningen bara analyseras, sen får läkaren som beställde undersökningen resultatet och därefter hör han ju av sig till mig. Hoppas att det går fort.
Annars har helgen varit bra. Väldigt bra!
Var på sjukhuset i förmiddags. Där gjordes ännu ett EKG och sedan blev jag kopplad med en massa sladdar och en liten dosa innan jag åkte hem. Denna lilla tillfälliga “kompis” ska jag åka tillbaka med imorgon och bli bortkopplad ifrån. Symptom ska skrivas på en lapp, med tidsangivelse och om jag var aktiv eller i vila.
Funderar på om det är såhär det känns att vara självmordsbombare, med en massa sladdar överallt. Skönt att veta att det bara piper om en sladd skulle lossna, och så är det bara till att trycka dit den igen så ska det fungera som vanligt.
Är väl mest rädd att jag ska lyckas dra ur något när jag sover inatt, men det löser sig väl.
Jobbade som vanligt igår. Mådde rätt bra. Förkyld igen bara. Nya kollegan var på plats för introduktion.
Gick och tränade efter jobbet. Inte varit där på 2,5 vecka så det var skönt att det skulle bli av igen. Satte mig på cykeln och började trampa. Fasen vad det började snurra och gunga. Fick kliva av efter bara halva tänka tiden och jag sa att jag skulle gå hem istället. Sjukgymnasten tyckte att jag skulle lägga mig i behandlingsrummet tills det slutat snurra så det gjorde jag. Han kom in och kollade pulsen då och då. När jag skulle gå sa han att jag skulle gå förbi Astrakanen innan jag gick hem, för jag såg blek ut och behövde nog kollas till. Lovade att göra så.
Kom typ fem minuter innan den öppna mottagningen stängde och killen med stukad fot som hade könummer precis innan mig fick veta att de med nöd och näppe kunde trycka in honom med skohorn hos läkaren. Typ. Så jag kände att det var ganska kört för min del och var beredd att gå hem, men med ont i bröstet, yrsel och illamående blir man inte hemskickad bara sådär. Då tar det två minuter sen är man uppkopplad på ett EKG. Det var visserligen inget fel på EKGt, men den vänliga kvinnliga doktorn jag aldrig träffat tidigare frågade vad jag trodde att det kunde bero på. Stress, svarade jag och läkaren kände väl att hon var inne på samma spår.
Jag fick frågan om hon skulle sjukskriva mig och i så fall på hel- eller halvtid. Det blev heltid fram till 4/4 tillslut. Då ska jag ner till Astrakanen och träffa min doktor (han har jour då, tur i oturen kanske) och diskutera hur fortsättningen blir.
Just nu vill jag inget hellre än att komma ut på rätt spår igen. Vill vara pigg och frisk!
Lördag igen. Dagarna rullar på.
Förra helgen var jag på konfaläger på Öland. Det var jätteroligt, men antalet timmar man sover när man är på läger är ju färre än vanligt. Men det är smällar man får ta. I april får jag förmånen att följa med ytterligare en grupp på läger, fast i Agebo. För min del blir det dock bara över dagen, men det gör ingenting.
I eftermiddag vankas det fyraårskalas i Drottninghult. Kusinen fyllde år häromdagen och bjuder på kalas idag. Födelsedagspresenter är inköpta från mig och resten av familjen och väntar i hallen.
Vilken tur att det förtydligas med bild till texten, om utifall att man skulle bli osäker.
Vädret är ju kanon nu! Strålande solsken. Underbart.
Tog cykeln och trampade ner till sjukgymnasten för att lämna tillbaka dendär rullen jag fick låna häromveckan. Vi pratade lite och bestämde att jag skulle höra av mig när jag var redo att komma tillbaka. Sen blev det en sväng in på apoteket och vidare till farmor och farfar för att dricka kaffe. Var ju tvungen att visa upp mig och tala om att jag mår rätt okej ändå.
När jag kom hem hade jag fått två brev från sjukhuset. Det ena var en kallelse till ÖNH för hörselprov och träffa med en läkare, det andra var en kallelse för att komma till fysiologiska kliniken och bli uppkopplad på långtids-EKG (en dygnslång registrering av hjärtat ska de göra). Dessutom ringde de från logopeden och gav mig en tid där imorgon på morgonen. Varför vara sysslolös? Hehe. Men det är skönt att de vill utreda och kolla upp saker.
Här har det varit tyst i några dagar. Högst ofrivilligt ska jag tala om.
I söndags hade jag haft lite diffusa smärtor i bröstet, mest på vänster sida. Kände mig inte så jätteorolig, men jag ringde ändå 1177 för att få lite råd. När jag förklarat mitt ärende sa sköterskan i andra änden att jag borde ta mig in till akuten. Hon bad mig ringa 112, så att de fick göra en bedömning, och ville de inte ta med mig in så hoppades hon att jag hade någon annan som kunde köra in mig. Så jag ringde helt enkelt 112, mitt första larmsamtal någonsin. Fick igen förklara hur det kändes och fick till svar att ambulans var på väg och att jag bara skulle sitta eller ligga på det sätt som var bekvämast medan jag väntade. Sagt och gjort. La mig på soffan och en stund senare kom det två ambulanskillar (Emmabodaambulansen) in genom dörren. De frågade samma saker som 1177 och SOS, sen kopplades jag med EKG-elektroder innan vi gick ut i ambulansen. EKG skickades till HIA i Kalmar och de fick till svar att det var utan anmärkning. Killarna var övertygade om att jag skulle få stanna kvar hemma och ta mig till Astrakanen på måndagen. Men ett samtal till hjärtläkaren sa annat, han tyckte att jag skulle komma in trots att det såg normalt ut. Sagt och gjort, jag blev fastspänd och så åkte vi in. När vi kom in på akuten togs nytt EKG och blodprover och så fick jag vänta och vänta och vänta. Efter några timmar fick jag åka hem med beskedet att allt var lugnt och att det troligtvis var någon slags träningsvärk det var frågan om.
Igår gick jag till jobbet som vanligt, glad över att allt var okej.
På min tretimmarsrast åkte jag hem. Käkade lite. La mig på soffan. När jag legat en stund var det som att någon snörde åt runt bröstkorgen, helt plötsligt kom det, samtidigt som jag blev galet yr och illamående. När det suttit i nån halvtimme ringde jag 1177 för lite råd, jag behövde ju åka tillbaka till jobbet. Fick även då, efter att ha förklarat hur jag kände mig, instruktionen att ringa 112. Så det gjorde jag. Igen. Två nya killar (Nybroambulansen) kom efter bara några minuter. Det tog en stund innan vi kom ner till bilen för det snurrade som tusan och jag fick hjälp att komma upp från golvet där jag låg, få på mig skor och jacka, och ta mig ner till hissen. När vi kom ner var det inget snack, jag kopplades upp på EKG och så rullade vi mot Kalmar direkt. När vi kom in på akuten var det samma sak som på söndagen, nytt EKG och prover. Sen hamnade jag på ett rum och fick rätt snart träffa en läkare som gjorde lite undersökningar. Han bestämde att jag skulle få träffa en öronläkare så jag blev ivägkörd i rullstol för att träffa henne och genomgå fler undersökningar. Hon hittade inget konstigt egentligen men tyckte att då jag mådde så dåligt skulle jag få stanna över natten. Så ner till akuten igen, fick en brits att ligga på och sen hamnade jag på AVA (akutvårdsavdelningen) där jag fick stanna över natten. När jag var “installerad” på AVA hade klockan hunnit bli åtta på kvällen och jag fick te och en smörgås. Sen låg jag och lyssnade på TVn en stund innan jag bytte om till nattkläderna och försökte sova. Varit vaken till och från inatt. Vid ett tillfälle vaknade jag när jag satt på golvet, vet helt ärligt inte hur jag hamnade där, men jag ringdepå en sköterska och fick en alvedon och så fällde hon upp grindarna så att jag skulle kunna sova tryggt.
Mådde illa och var yr när jag vaknade i morse, men fick påputtning i att ta mig till dagrummet för att äta frukost. Fick i mig lite risgrynsgröt men så kom en sköterska och sa att doktorn letade efter mig, så det var bara till att ta resten av frukosten och vingla tillbaka till rummet. Men det gick bra. Vi pratade om hur jag kände mig, och vad det skulle kunna bero på. Det enda han kunde säga var att det i alla fall inte var ångest, för då borde mina yrselattacker vara längre och jag “borde” typ känna att “nu dör jag”. Men så känns det inte, jag blir mest bara snurrig några minuter, som blodtrycksfall, fast även om jag sitter eller ligger still. Han skulle skicka remiss till klin.fys. om en dygnsmätning på hjärtat och så fick jag lergigan att ta mot yrseln.
En undersköterska beställde sjuktaxi åt mig och jag gick om apoteket innan jag åkte hem. Med mig därifrån hade jag en påse med mediciner värda en halv förmögenhet och en läkemedelslista på tre sidor…
Det är ju så populärt, och jag ville inte vara sämre, så jag gjorde ett eget med bokstavspärlor, blå glaspärlor och en metallfjäril.
Jag har gjort som många andra, skaffat mig ett par statement braces. Jag valde uppmaningen “no stress” för att påminna mig själv varje dag om att ta det lugnt och “thyroid” för att stödja Sköldkörtelföreningen.
Jag beställde dem hos Vemdalen Design. Klicka på bilden så kommer du direkt till armbanden.
Idag efter jobbet var det dags för sjukgymnasten igen. Den mannen går inte att lura. Han ser allt, och det han ser vill han rätta till. Just idag var det kramp i både ländryggen och runt översta revbenet på högersidan.
Han började med krampen i ryggen. Tryckte på några ömma punkter, nervknutar. Fasen vad ont det gjorde. “Bara andas lugnt.” Men eller hur, jättelätt när någon står och trycker på en och det gör så ont att man bara vill skrika rakt ut. Fy tusan. Men det släppte lite.
Ska det aldrig ta slut med dessa bekymmer? Trött på att ha ont överallt och känna mig gnällig…
Jobbveckan över. Nästa vecka är lugnare på jobbfronten. Skönt. Då hinner man få undan lite hemma och varva ner. Pyssla lite kanske.
Kvällens planer är att gå på Johannesmässan i kyrkan. Den är lugn och trivsam. Mycket tända ljus, tystnad, tid för bön.
