Doppresenten

Igår var vi bjudna på dop i Jönköping. Google maps sa 1 timme och 20 minuters resa så vi bestämde oss för att 1,5 till 2 timmar innan behövde vi åka hemifrån för att slippa stressa pga trafik eller väglag. Sagt och gjort, vi blev färdigklädda i bra tid och kom iväg ungefär den tid vi hade tänkt oss. 20 minuter hemifrån kommer jag på att presenten till dopbarnet ligger kvar hemma, fint inslaget i god tid dagen innan, i en påse på matbordet. Vi hinner inte vända tillbaka och hämta den. Svordomar kom ur mammans mun och hon var så rackarns sur på sig själv. 

Jaja, det var ju bara till att gilla läget och tänka om. Kollade klockan och eftersom vi var i bra tid bestämde vi oss för att det fick inhandlas en n present när vi kom till Eksjö. Eftersom Håkan är den snabbare av oss blev det hans uppgift att springa till leksaksaffären och köpa något likt det jag köpte förra helgen. Han hittade vad han skulle och vi parkerade i Jönköping en kvart innan dopgudstjänsten började. 

Simon blev döpt och efteråt bjöds på pastasallad och tårta. 

Vilken tur att allt löste sig, jag såg framför mig hur vi skulle gå på dop utan att ge det nydöpta barnet en liten gåva på sin stora dag.

Fettisdagen

Inte en enda semla har jag ätit idag, men två igår. Och ett antal innan dess hittills i år. Råkar vara gift med ett semmelmonster som inte kan leva utan semlor. Håkan köpte igår, både vanliga och kanelbullesemlor. Var skeptisk till kanelbullevarianten men den var godare än man kunde tro. En vanlig kanelbulle, fast något högre, med mandelmassa och grädde. Inte alls dumt faktiskt. Erik godkände den också. De vanliga plockade vi fram sen när han gått och lagt sig, som de hemska föräldrar vi är som ibland vill fika i lugn och ro.

När livet inte alls är sådär härligt

Jag vill inte dö, men vill samtidigt inte leva. Jag borde inte skriva detta, och framför allt inte publicera, men måste samtidigt få ur mig det.

Att vara gravid småbarnsförälder är ingen dans på rosor... 

När vi bodde i Skirö sökte jag hjälp för nedstämdhet på vårdcentralen. Gjorde ett MADRS-test och blev diagnostiserad med medelsvår depressiv episod. Valde bort medicinering och fick gå några gånger hos en psykoterapeut, under tiden fick jag jobb på förskolan och kände att livet nog skulle ordna upp sig. När vi flyttade till Hornsved mådde jag rätt bra. Trivdes på jobbet, var nygift och gravid. Tidig vår, innan Erik föddes, dippade jag rejält och sökte hjälp på vårdcentralen i Mariannelund. Fick recept på antidepressiva och upplevde ett jämnare humör. Skit samma om jag inte kunde vara riktigt glad, bara jag slapp vara riktigt deppig.
När Erik föddes fortsatte jag med medicinen men slutade när vi blev gravida med lillebror i höstas. Jag kände att livet var ganska bra ändå och jag höll på att hitta mig själv i livet som hemmamamma. Men så kom dipparna och ett par veckor innan jul kände jag att situationen inte var hållbar längre. Jag sökte på nytt hjälp på vårdcentralen och fick en annan medicin utskriven, som skulle vara lite skonsammare med tanke på bebis i magen. Håkan var med vid besöket och föreslog KBT. Läkaren tyckte väl egentligen att det var en bra idé, men med brist på psykologer har de remisstopp. Så jag tar mina tabletter, håller mig förhoppningsvis flytande ett tag till. Dippat mer och mer sista tiden. Känner mig aldrig riktigt glad.

Har fått lov att öka medicinen med en halv tablett om jag känner att det behövs, och det gör det nu. Det går inte att ha det såhär. Erik behöver en glad mamma, och Håkan behöver en glad fru. På något sätt måste jag bearbeta uppväxtårens mobbing och utanförskap, men just idag behöver jag hålla huvudet ovanför vattenytan. Inte för min skull, men för min fina lilla familjs. 

Barnvagnar

När vi letade syskonvagn blev jag rekommenderad en grupp på facebook där just barnvagnar diskuteras, så jag gick med i den för att höra mig för. Innan jag gick med i den där gruppen trodde jag ju att man behövde en enda vagn, men så är inte fallet. Jag har nu förstått att man måste ha en för promenader i stan, en för promenader på landet, en med snurrhjul, en med fasta hjul, en som ska ta lite plats så den kan ligga i bilen, en för småhandling, en för storhandling... Och glöm för all del inte den som ska användas till o från förskolan, den det ska sovas i på altanen och den som bara står i hallen för att den är för fin för att användas. Eller den som bara funkar på sommaren och den som är kanon i just snö. 

När vi letade barnvagn innan Erik föddes vill vi ha en vagn som funkar både i stan och där vi bor, som får plats i bilen tillsammans med hundburen och som liksom fyller våra behov i övrigt. Alltså EN vagn till alla behov, inte en vagn för varje. Vi ville ha en vagn som Erik kunde växa med och som kunde gå i arv till framtida syskon. Nu blev vi ju gravida igen lite snabbare än vad vi egentligen kanske hade tänkt och är därmed tvungna att köpa en syskonvagn. Ganska snabbt var vi inne på en variant av den vi redan har eftersom det skulle gå att använda både liggdelen och babyskyddet vi redan har till nuvarande vagn. Men så trillade det förbi en syskonvagn på en facebookloppis. Den fanns inne i Eksjö så vi bestämde oss för att åka och kolla. Vi kollade, provkörde den ut till bilen, kollade hur mycket plats den tog i bagaget... Överlade snabbt med varandra och åkte hem med en begagnad syskonvagn till ett bra pris. När vi väl ska använda den kanske den är skit att köra med två barn i och bara känns klumpig, vem vet. Men just nu känns det bra att ha kommit över en vagn till ett bra pris där vi kan ha båda våra barn samtidigt. Och skulle den sen inte passa oss och våra barn så får vi väl leta efter en ny. Men skulle det bli så så ryker ju denna, helt klart. Uppfyller den inte flera av våra viktigaste behov är den inget att spara på. Jag tycker att det är skittrist att redan ha behövt köpa en, för oss, ny barnvagn när den vi köpte till Erik hämtades ut helt ny från butik för bara ett år sedan. Den kommer dock att få vara kvar här hemma i väntan på att Erik blir för stor för vagn och vi bara behöver en enkelvagn igen. 

I ovan nämnda barnvagnsgrupp ställdes för ett tag sedan frågan om vad våra partners tyckte om att vi kom hem med nya vagnar. Någon svarade att han hade slutat bry sig, en annan skrev att han tyckte att det var lika roligt som hon. Själv skrev jag att min man skulle bli skitarg om jag plötsligt kom hem med en vagn som vi inte kommit överens om att köpa. 

Jag är supernöjd med vår Britax Smile 2 men kommer såklart ge vår nyinköpta Carena Smögen en ärlig chans att visa vad den går för. Men tills bebis kommer är det Smilen som får rulla och göra sitt jobb.

När logiken inte finns

Häromdagen var Erik på sitt allra gnälligaste och grinigaste humör. Vad vi än gjorde var det bara grinigt. Han var tillslut så trött så trött men vägrade verkligen att komma till ro. Jag höll honom i famnen för att försöka söva honom men han bara ålade och krånglade. Gav upp och satte honom på golvet. Han reste sig mot soffan men gled liksom ner på golvet igen. Då gav han upp. Fullkomligt logiskt att hellre ligga på golvet istället för i mammans mjuka famn. 

Dopets dag

Förra året, närmare bestämt den 5 augusti, döptes Erik i Ingatorps kyrka. Den dagen hängdes en ängel och ett hjärta upp i kyrkans dopträd. Idag firades dopets dag och Erik, med familj såklart, hörde till skara av speciellt inbjudna till dagens familjegudstjänst. 
Alla barn som döptes i församlingen under förra året var idag inbjudna för att få sin dopängel. Förutom ängeln och hjärtat med namn och dopdatum fick dopbarnen också en bok med verser och böner. Efteråt serverades tårta.
      
Innan vi åkte hem igen besökte vi Eriks gammelmormor (Håkans mormor). Hon blir alltid så glad när Erik kommer och de har det så mysigt ihop när han sitter i hennes knä.