Vardagen infinner sig så sakta här. Håkan har jobbat första veckan efter tre veckors julledighet och Erik och jag har sysselsatt oss med både BVC- och barnmorskebesök.
I övrigt händer det hur mycket som helst i Eriks utveckling nu, i rasande fart. Strax innan jul började han åla sig fram ordentligt och nu kryper han helt obehindrat. Han reser sig mot allt som går också. Det har såklart resulterat i ett och annat blåmärke, men han är ledsen en stund och så kör han på igen. Men det går bättre och bättre även där och han lär sig att komma ner på golvet igen på ett säkert sätt. Han ger sig ut på upptäcktsfärd på egen hand i huset också. Häromdagen försvann han ut i hallen och efter en liten stund hörde jag honom gnälla. När jag kom ut för att kolla hade han lyckats krypa upp på nedersta trappsteget. Läge att införskaffa ett par trappgrindar nu. Det blev förr än jag trodde det skulle bli.
BVC-besöket tidigare i veckan visade på en 8430 g tung och 71 cm lång grabb. Och det märks att han växer. Kläder blir för små och han känns tung att bära på för länge. Han äter ju riktig mat mer och mer. Allt han får slinker ner och hade han fått bestämma hade han ätit mer än det han får. Han kan få 3 dl välling till frukost, eller en tallrik gröt, och ändå stå vid bordskanten och tigga mer mat när jag äter. Han tigger faktiskt värre än hunden.
Mitt eget barnmorskebesök då? Jo då, vi lyssnade på hjärtljuden så gått det gick med aktiv bebis. Finfina hjärtljud. Från nästa besök börjar magen mätas. Framöver kommer också en glukosbelastning för att kolla om jag har graviditetsdiabetes relaterad till min övervikt, inget jag ser fram emot får jag väl säga. Har aldrig gjort någon själv men har förstått på de som gjort det att det inte är något vidare. Men det är bara till att bita ihop.
