Tiden swischar verkligen förbi. Livet rullar på med jobb och privatliv.
Vi har börjat på valpkurs med vår lilla sötnöt. Vi går på
Njudungs brukshundsklubb i Skede och med på kursen är också ett annat par härifrån Skirö. Verkligen roligt, speciellt med tanke på att kursledarna tycker att vi ska träna tillsammans med någon/några av de andra valparna på kursen, det passar oss perfekt då de andra härifrån är väldigt trevliga. Att vi ens kunde komma iväg till kursen är en historia för sig...
I torsdags lämnade jag Timjan hos svärmor som vanligt. Hon är där och leker med deras hundar om dagarna medan jag jobbar. På förmiddagen fick jag ett meddelande om att Timjan smitit, så på min rast åkte jag ut och hjälpte till att ropa på henne, men ingen hund. Efter att jag åkt kom Håkan ut och så letade vi. Kusinens sambo och deras hund var också ute och letade, men hur mycket vi än var ute i skogen och ropade så fick vi inget svar. Vi letade och letade, ropade och ropade. Lyssnade efter hundskall, men ingenting. Jag anmälde henne saknad hos polisen och vi gav oss ut i skogen igen. Tills vi inte längre såg någonting var vi ute. Jag vägrade åka hem utan min hund så vi låg över hos svärföräldrarna. Hoppades att hon skulle krafsa på dörren under natten... På fredagsmorgonen hade vi fortfarande inget spår av hunden och valen var ju inte så många, jag var tvungen att åka till jobbet. Speciellt som det är jag som är den på min avdelning som skulle "servera" frukost. Mitt under frukosten ringde svärmor, och hon är inte den som ringer när hon vet att jag jobbar. Det första hon frågade var om jag ville höra hur det låter när Timjan äter. Jisses, vilken lycka att höra att vår hund var tillbaka. Ett knappt dygn var hon borta vårt lilla charmtroll, men det var ett sjukt jobbigt dygn. Jäklar vad tårarna sprutade under det dygnet.
Såå... På fredagsmorgonen var jag helt övertygad om att vi skulle få ringa återbud på valpkursen fö att vi inte hade någon hund att komma med, men det behövde vi tack och lov inte.
