Mycket hinner hända på ett år

För ett år sedan var det kaos i mitt liv, på mer än ett sätt. Dels hade jag ju precis fått ett sjukdomsbesked, dels var mitt liv nedpackat i en massa lådor. Nu är det redan ett år sedan jag flyttade till den bästa lägenheten jag hittills bott i. Det är den fjärde sedan jag slutade gymnasiet.

Jag trivs alldeles fantastiskt här uppe på höjden. En stor tvåa med utsikt över stan. Ångrar inte en sekund att jag valde att flytta hit, trots att hyran är dubbelt så hög som på Hornsgatan. Jag ser det som så att lägenheten ju faktiskt är dubbelt så stor, då känns det lättare en stund.

Matematik

Ta en helt vanlig, genomsnittlig, dag. 24 timmar. För att räkna enkelt går 8 timmar åt till att jobba. 12 timmar är sömn. Redan där är vi uppe i 20 timmar. Återstår alltså bara 4 timmar för social kontakt annat än den på jobbet, matlagning, träning (1 timme 2 ggr/v), städning, disk, tvätt och annat som är nödvändigt för att livet ska fungera.

Självklart har jag lediga dagar. Men då går kanske 13-14 timmar till sömn. Då kanske jag orkar träffa någon. Eller ta en promenad.

Är ordinerad 30 minuters promenad (sammanhängande), äpplemeditation, andningsövningar, hemträning (program från sjukgymnasten). Varje dag. Kanske dags att plocka fram stegräknaren igen.

Fort går det

Så var det torsdag igen. Tre dagar kvar på veckan. Tre dagar kvar att jobba innan vi byter veckonummer.

Tränat idag, utökat programmet med en övning för knäna. Började få ont i det vänstra när träningen utökades med cykling. Detta beror enligt den visa sjukgymnasten på att jag är överrörlig. Är faktiskt glad att landstingets rehab inte hade tid att ta emot mig, utan skickade mig vidare till Arne. Han säger hej när man kommer och hejdå när man går. Han finns alltid tillgänglig för frågor och har han tid så kommer han ut i träningslokalen och pratar bort en stund. Dessutom är de andra patienterna trevliga att prata med under tiden man tränar.

På eftermiddagen blev det fika med Åsa. På 20-elvan satt vi och pratade bort en bra stund. Och fikade såklart. Satt kvar till de stängde, och då var det dags för mig att gå och sjunga.

När jag kom hem fastnade jag framför TV:n, både Lyxfällan och Plus på en och samma kväll. Fantastiskt. Strax dags att gå och sova. Tvättstugan står på schemat imorgon innan kvällens jobb.

Rapport från sjukstugan

Gaah. Då har även jag blivit drabbad av förkylning. Den smög sig på i fredags för att slå till med full kraft igår. Tung i huvudet, feberkänsla (dock ingen feber), en näsa som rinner och är täppt om vartannat, allmänt seg i hela kroppen.

Det var bara till att se sig besegrad igår och sjukanmäla sig. Typiskt att det var just denna helgen jag lovat att jobba extra för att få vara ledig när det är lägerdags. Fast det spelar ju ingen roll, bytt är bytt och jag kommer ju ändå att vara ledig. Allt ligger i schemat så det är ingen fara. Men det är ju ändå surt att vara sjuk. Fast det är ju inget man kan råda över.

Gårdagen bestod av att ligga hemma i soffan och bara ta det lugnt. Tur att det fanns mat över från fredagen så att jag inte behövde anstränga mig med nått sånt. Idag ser det värre ut på den fronten. Får väl se vad jag kan hitta på. Annars tänkte jag väl ägna mig åt samma aktivitet som igår – soffläge. Sängläge möjligtvis. Får väl se om jag hittar nått bra på TV att slökolla på, annars finns här väl alltid nån film i nån filmlåda.

Det var allt för den här gången. Tjing.

Livet rullar på

En vecka sedan senaste inlägget. Livet rullar på som vanligt skulle man kunna säga. Jobbar, sover, jobbar, sover. Äter emellanåt och funderar på framtiden.

Söker ett och annat jobb som kommer ut. Inte för att jag inte trivs där jag jobbar nu, utan för att jag känner att jag måste för att undvika att springa in i den där berömda väggen. Det är nog inte så långt bort faktiskt. Stressigt jobb i kombination med kronisk sjukdom stressar kroppen mer än vad jag kunde tro. Har fått klart för mig nu att det är dags att dra i nödbromsen. Men än så länge tar jag dagen som den kommer. Finns inte så mycket annat att göra. Den enda som kan göra något åt min situation är jag själv, så det går inte att sitta och rulla tummarna. Jag måste vara den som agerar. Och det gör jag nu.

Om två veckor är det dags att träffa doktorn för den här förbaskade tröttheten som alltid finns där, om jag så sover tolv timmar. Redan nästa vecka är det dags för nya prover.

Ett händelserikt år

Idag för ett år sedan träffade jag en man som liksom förändrade mitt liv. Eller ja, det är inte riktigt sant. Förändringen pågick inom mig, i en kropp som levde sitt eget liv.

Efter att ha haft huvudvärk dagligen i två månader tog jag tag i saken och åkte ner och satte mig i doktorns väntrum. Gjorde en neuroundersökning, berättade hur jag mådde och fick lämna prover.  När jag gick därifrån var jag rätt säker på att jag egentligen var frisk som en nötkärna och bara var stressad och spänd. Beskedet som kom veckan efter var inte vad jag väntat mig. Ett besked om något jag inte hört talas om tidigare, giftstruma, och så blev jag nedkallad att ganska omgående komma ner för fler prover och EKG. Där blev det rätt uppenbart att det var en sjukdom att ta på allvar. EKG:t visade att hjärtat rusade på i 116 slag/minut (normal “hastighet” är 60-80 slag/minut). Med mig hem fick jag ett recept på betablockerare och en post-it-lapp med två diagnoser. Hypertyreos (samlingsnamn) och det specifika Graves sjukdom (som de nya proverna skulle avgöra om jag hade). När jag blev uppringd veckan efter fick jag besked om att det var just Graves jag hade fått. Där och då påbörjades en resa som kommer att vara livet ut.

Remiss skickades till Endokrin- och diabetesmottagningen i Kalmar och det dröjde inte länge innan jag fick komma dit. Träffade en ST-läkare som skrev ut en variant på cellgift, thacapzol,,och så levaxin. Blev sjukskriven ett par veckor på egen begäran.

Kom tillbaka till jobbet men det kändes rätt tufft. Mycket annat som snurrade i tankarna om jag säger så. Träffade en kirurg innan sommaren. Han förklarade hur en eventuell operation skulle gå till. Fick fundera över sommaren och sen skulle vi ses igen.

Sommaren bjöd på lite tråkigheter i form av medicinbiverkningar. Inte ens ett medicinbyte hjälpte och jag slutade med både levaxin och tyreostatika. Ledvärken som jag hade haft försvann på bara några dagar och detta fick läkarna på sjukhuset att klura på hur vi skulle göra. Lösningen blev att jag fick äta en låg dos thacapzol och så skulle de skynda på kirurgen.

I början på september träffade jag en annan kirurg och bara en månad senare var jag opererad. Två veckors sjukskrivning och sen var jag tillbaka för fullt på jobbet igen. Såhär i efterhand borde det varit längre tid för återhämtning, men när det var dags att börja jobba igen så kändes det helt rätt.

 

Nu har det alltså gått ett helt år sedan diagnosen sattes (även om jag i efterhand ser att jag varit sjuk ett tag innan – såklart). Många tankar har det varit som snurrat under året. Både positivt och negativt. Nu har jag framför mig livslång medicinering för att tillföra det som kroppen nu inte själv kan producera – ämnesomsättningshormon bl.a.

Hörseltest - check

Igår var det dags att göra det där hörseltestet. Det var precis som jag kunde minnas från skolan. Satt med hörlurar på mig, med sjuksköterskan bakom ryggen, och tryckte på en knapp när det pep.

Men har jag varit där för många gånger när sköterskan kommer ut i väntrummet, innan jag hunnit anmäla mig, tittar direkt på mig och säger: “Ja du Jenny, då kan du följa med mig”. Samma sak var det efteråt när jag skulle tala om att jag redan var klar: “Ja, jag tyckte väl att du var här, men sen försvann du”.

Jaja, nu är det bara till att invänta läkarens bedömning. Skulle väl kunna tänka mig att jag får vänta tills om tre veckor när jag ska dit i “annat” ärende (eller ja, allt skit jag drabbas av hänger säkert ihop). Men innan dess ska jag klämma in en provtagning. Gah, tycker verkligen inte om att bli stucken. Hade någon slags “förhoppning” om att man skulle vänja sig, men efter förra årets oräkneliga provtillfällen känns det inte speciellt mycket bättre.

Hjälp mig att komma ihåg

Har varit en lång dag, med ett möte jag aldrig trodde jag skulle behöva ta tag i. Men det kan bara bli bättre nu.
Måste lära mig att tänka på mig själv innan jag tänker på andra. Det är inte att vara egoistisk. Fungerar inte jag fungerar inte heller det jag gör. Att jag letar efter värmeljus i kylskåpet och försöker låsa upp lägenhetsdörren med bilnyckeln är väl säkra tecken på att det är på väg utför och att det är dags att dra i nödbromsen innan kraschen är ett faktum.

Stressen i kroppen är alldeles för hög, det var inget svårt att konstatera tydligen.

Har fått verktyg att använda mig av och jag tror att det blir bra tillslut. Det måste jag tro helt enkelt. Även om verktygen just nu känns lite flummiga.

 

Mitt löfte till mig själv är att ta vara på mig själv. Påminn mig gärna. Ofta.

Glöm alla bekymmer
tänk inte på nånting
Släpp allt det som tynger dig

Ljus i Guds hus

Började dagen med att delta i min gudstjänstgrupp. Prästen var tyvärr sjuk så familjemässan blev familjegudstjänst istället. Men det blev himla bra ändå. Barnkören sjöng så fint. Blev lite annorlunda eftersom det “bara” var en diakon på plats, men det var trevligt. Ljuständning under förbönen t.ex.

Ikväll blir det Johannesmässan med mamma. Det är en mysig avslutning på helgen.

Jesus Christ Superstar

Igår tog jag tåget till Växjö tillsammans med mamma, pappa, E, C Cs mamma och hennes karl. Vi började med mat på 4 Krogar, alldeles vid Växjösjön. Därefter skildes vi åt. Herrarna tog en pubrunda och vi kvinnor satte oss i bilen och åkte ut till Vida Arena. I arenan njöt vi av Jesus Christ Superstar, med Ola Salo som Jesus. Helt fantastisk föreställning. Underbart att få uppleva. Alla artister var kanon.

Tack till er som var med, för trevligt sällskap!

Fyra månader sedan livet förändrades för alltid

Häromdagen var det 4 månader sedan jag låg på operationsbordet. Ärret blir mindre och mindre för varje vecka som går. Idag ser det ut såhär, syns knappt snart:

Inte mer än drygt tre månader sedan det såg ut såhär:

 

Det går framåt med läkningen, helt klart. Nya prover i slutet på månaden, senaste gav ingen dosändring. Hoppas att det håller sig såhär, men att jag blir av med denna enorma trötthet som ständigt infinner sig. Jag kan inte minnas när jag vaknade sist efter en hel natts sömn och kände mig pigg. Inte ens efter tolv timmars sömn. Men om fyra veckor är det ett läkarbesök inplanerat för just detta, i kombination med avstämning på hur det går med huvudvärken.

Koll på hälsan

Började dagen med lite träning hos sjukgymnasten. Därifrån fick jag knappt gå innan jag lovat att besöka doktorn också, för att finna orsak till min yrsel. Så det fick bli så. När öppna mottagningen öppnade för eftermiddagen satt jag i väntrummet. Fick faktiskt träffa min husläkare, det kändes skönt. Det är ju så korta besök när det är öppen mottagning jämfört med bokade tider, men han kollade lite i öronen och testade lite snabbt om jag hörde bra på båda öronen. Lite sämre hörsel på det vänstra, jämfört med det högra, så det blev en tid inbokad för hörseltest nästa vecka. Känns ju lite konstigt med hörseltest när man är yr men balansbiten sitter ju i öronen. Han hade en tanke om vad det kanske eventuellt skulle kunna vara, men det är väl uteslutning som gäller kan jag tro.

Dryckestestare

Idag hade vi en säljare på besök i kiosken. Han hade lite nya drycker med sig som chefen (läs pappa) och jag fick testa. En ny energidryck, ny Loka-smak och några Aloe Vera-drycker bland annat. Spännande. Vissa smakade gott, andra inte.

Annars har dagen inte innehållit så mycket mer än p-möte och sedvanligt kioskarbete.