Idag för ett år sedan träffade jag en man som liksom förändrade mitt liv. Eller ja, det är inte riktigt sant. Förändringen pågick inom mig, i en kropp som levde sitt eget liv.
Efter att ha haft huvudvärk dagligen i två månader tog jag tag i saken och åkte ner och satte mig i doktorns väntrum. Gjorde en neuroundersökning, berättade hur jag mådde och fick lämna prover. När jag gick därifrån var jag rätt säker på att jag egentligen var frisk som en nötkärna och bara var stressad och spänd. Beskedet som kom veckan efter var inte vad jag väntat mig. Ett besked om något jag inte hört talas om tidigare, giftstruma, och så blev jag nedkallad att ganska omgående komma ner för fler prover och EKG. Där blev det rätt uppenbart att det var en sjukdom att ta på allvar. EKG:t visade att hjärtat rusade på i 116 slag/minut (normal “hastighet” är 60-80 slag/minut). Med mig hem fick jag ett recept på betablockerare och en post-it-lapp med två diagnoser. Hypertyreos (samlingsnamn) och det specifika Graves sjukdom (som de nya proverna skulle avgöra om jag hade). När jag blev uppringd veckan efter fick jag besked om att det var just Graves jag hade fått. Där och då påbörjades en resa som kommer att vara livet ut.
Remiss skickades till Endokrin- och diabetesmottagningen i Kalmar och det dröjde inte länge innan jag fick komma dit. Träffade en ST-läkare som skrev ut en variant på cellgift, thacapzol,,och så levaxin. Blev sjukskriven ett par veckor på egen begäran.
Kom tillbaka till jobbet men det kändes rätt tufft. Mycket annat som snurrade i tankarna om jag säger så. Träffade en kirurg innan sommaren. Han förklarade hur en eventuell operation skulle gå till. Fick fundera över sommaren och sen skulle vi ses igen.
Sommaren bjöd på lite tråkigheter i form av medicinbiverkningar. Inte ens ett medicinbyte hjälpte och jag slutade med både levaxin och tyreostatika. Ledvärken som jag hade haft försvann på bara några dagar och detta fick läkarna på sjukhuset att klura på hur vi skulle göra. Lösningen blev att jag fick äta en låg dos thacapzol och så skulle de skynda på kirurgen.
I början på september träffade jag en annan kirurg och bara en månad senare var jag opererad. Två veckors sjukskrivning och sen var jag tillbaka för fullt på jobbet igen. Såhär i efterhand borde det varit längre tid för återhämtning, men när det var dags att börja jobba igen så kändes det helt rätt.
Nu har det alltså gått ett helt år sedan diagnosen sattes (även om jag i efterhand ser att jag varit sjuk ett tag innan – såklart). Många tankar har det varit som snurrat under året. Både positivt och negativt. Nu har jag framför mig livslång medicinering för att tillföra det som kroppen nu inte själv kan producera – ämnesomsättningshormon bl.a.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar