Jag lider av dåligt samvete, för Ludwigs skull. Erik tar min uppmärksamhet all sin vakna tid och jag känner att Ludwig främst får närhet när man matar eller byter blöja. Och är det inte Erik som klänger på mig så är det Timjan. Alltså, Ludwig verkar ju ändå nöjd med tillvaron, det är jag som far mest illa. Självklart får båda barnen allt de behöver, det finns det ingen tvekan om. Men det är tungt att känna att man inte räcker till. Ludwigs närhetsbehov är ju inte så stort än, han är nöjd bara han får vara i närheten. Men ändå. Är det såhär det kommer att vara resten av livet nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar