Ibland behöver man utlämna sig själv. Det är skittufft. Och läskigt. Men när steget är taget och man gett sig ut i det okända kan det bara bli bättre.
En klapp på axeln när man känner sig liten, även om det är rent professionellt, känns lugnande på nått sätt. Och det betyder så mycket att få kunna släppa taget och låta någon annan leda. Låta tårarna rinna utan att skämmas. Det är sånt som händer när det blir känslosamt. Och när det blir det känns det både jobbigt och skönt att vara bland vänner.
Låt oron få sjunka som stenar mot botten. Hela ditt liv är ett samtal med Honom som bär universum och bor i ditt hjärta. Han delar ditt liv, både glädjen och smärtan. Du är en bön, Gud är din bön.
Note to self: stoppa näsdukar i handväskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar