Om någon hösten 2013 hade sagt till mig att jag inom fem år skulle vara gift, ha barn och ett familjeliv på landet, med allt vad det innebär, hade jag bara skrattat åt den personen.
Då, oktober 2013, var jag nyopererad för giftstruma och kämpade på ett jobb som ett halvår senare höll på att skicka in mig i den berömda väggen me huvudet före. Med giftstruman blev jag mindre stresstålig än jag varit tidigare, något jag verkligen blev medveten om på våren 2014 när jag liksom kraschade hos sjukgymnasten och blev nertvingad till vårdcentralen med yrsel och bröstsmärta. Två veckors sjukskrivning räckte. Den gången. I samma veva bytte jag jobb. Från en heltidstjänst på en gruppbostad med 7 boende till en 70%-ig assistenttjänst med arbetstid främst kvällar och helger. Det var också då Håkan och jag fick kontakt för första gången.
Nu, oktober 2018, ligger jag i husets största sovrum. Huset på gården på landet. I byn med de bästa grannar jag någonsin haft (jag ljuger inte, har verkligen aldrig haft så bra grannar som nu). Jag är gift med min fina Håkan och har två fina barn. Och en hund. Jag har förmånen att få vara föräldraledig från min fasta tjänst på kommunen.
Med Håkan i mitt liv fick jag också en familj till. Svärföräldrar, svägerskor och svågrar. Och extrakusiner (Håkans kusiner alltså).
Mitt liv är kanske inte perfekt i andras ögon, men jag gör vad jag kan för att skapa ett drömliv. På mitt sätt. Vårt sätt. Gör vad som känns bäst för oss.
Nu blir det frukost med min underbara familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar