Tillbaka till vardagen

Sedan i tisdags är jag hemma igen och har tagit hand om barnen medan Håkan gått tillbaka till jobbet. Alla värdena började peka åt rätt håll så efter en och en halv vecka inlagd på kirurgavdelningen i Eksjö fick jag äntligen åka hem i väntan på operation. Anledningen till den extrema smärtan var att en gallsten vandrat från gallblåsan och täppt till gången från bukspottkörteln, detta gav mig en gallstenspankreatit, dvs en bukspottkörtelinflammation orsakad av gallsten. Mitt CRP-värde var uppe i över 300. I normala fall ska det ligga under 5... 

Ingen har kunnat säga när man trodde att det skulle kunna tänkas vända så hela tiden har jag fått höra att vi får ta en dag i taget och ha tålamod. De första dagarna hade jag fruktansvärt ont och sov mest. Har fått både morfinliknande tabletter och kramplösande sprutor. Och dropp. Massor med vätska har de pumpat i mig och fört listor på både vätska in och vätska ut. Varje morgon har de, förutom de vanliga vitala parametrarna, kollat vikten. 

Vid CT-undersökningen upptäckte de en blodpropp och ökade dosen innohep, det blodförtunnande läkemedel jag redan fick pga att inaktivitet ökar risken för blodproppar. Det fyndet fick jag dock reda på ett par dagar efter att det gjorts. Men å andra sidan, hade jag inte fått gallsten och gjort diverse undersökningar hade den ju aldrig upptäckts ändå. Innohepen sattes, tacksamt nog, ut innan jag åkte hem så jag har inte behövt ta några sprutor sedan jag skrevs ut. 

Så, nu väntas operation om ungefär två månader. Då ryker gallblåsan, som är full med stenar, och jag kommer inte behöva plågas av en tilltäppt bukspottkörtelgång mer. Mycket tacksamt måste jag säga.

Hur tråkigt det än är att ligga på sjukhus när man ändå känner sig relativt frisk så har jag blivit väldigt väl omhändertagen. Alla har gjort vad de kunnat för att vårdtiden skulle bli så bra som möjligt, från undersköterskor till överläkare. Har absolut inget att klaga på, bortsett från den tristess som uppstår när man liksom är "fast" på sjukhuset.