Så hände det då, det där vi gått och väntat på i nästan 9 månader. När jag började räkna efter nu så är det ganska precis 8 månader efter att vi upptäckte graviditeten.
Den 22 april 2017 kl. 17.50 föddes den mest underbara lilla pojke jag någonsin sett (sorry Håkan, men du ligger tvåa här...).
Kvart i tolv fredagen den 21 april gick vattnet. Eller forsade är väl mer rätt ord, det bara rann och rann. Ringde till förlossningen som sa att då jag inte hade några värkar, mer än lite molande värk liknande mensvärk, så skulle jag ta en alvedon och försöka sova. Blev inbokad för kontroll på lördag förmiddag. Håkan bäddade min säng för att liksom skydda den lite mot allt vatten, men jag hann knappt lägga mig ner innan det kom en värk. Sen kom det en till, och en till... När det kommit 3 på en tiominutersperiod ringde vi in till förlossningen igen och förklarade läget. Blev ombedda att komma in så det var bara till att börja göra sig i ordning. Håkan ringde sin mamma så hon kunde komma och hämta Timjan och sen packade han ut nödvändigheter i bilen, utifall att vi faktiskt skulle få med oss en bebis hem. Sen bar det av mot Eksjö.
Runt två på natten vandrade vi in på förlossningen och fick komma in på en förlossningssal. Vitala parametrar kollades och CTG kopplades. En barnmorska undersökte och konstaterade att jag inte öppnat mig mer än 1 centimeter. Värkarna kom och gick, högst acceptabla i smärtstyrka. Fick en liten medicinmix, så kallad sovdos, med värk- och sömntabletter och se var det bara till att försöka sova. Sov ungefär 3 timmar och vid nästa undersökning hade jag inte öppnat mig något mer. Åt lite frukost, kaffe och ett par smörgåsar. Fortsatta CTG-registreringar under dagen som var avvikande och resulterade senare i läkarkontakt. Bebisen var stressad i magen av någon anledning och de misstänkte för lite fostervatten varpå de skulle försöka få in mer vatten. Runt 12 timmar efter att vi kom in fick jag börja andas lustgas för att ta mig igenom värkarna. Tyvärr gav gasen mig inte så mycket mer än illamående. Önskade få epidural och en undersökning visade på att jag var öppen 5 centimeter. Epidural sattes och en läkare skulle försöka få in mer vatten i livmodern, detta misslyckades dock efter flera försök. Under tiden jag låg med benen i benstöden hände det grejer... Öppnade mig ganska mycket på kort tid, epiduralen tog bra och det gick ganska bra att andas igenom värkarna. Trycket neråt ökade hela tiden och tillslut var det ingen idé att hålla emot längre. 17.50, ungefär en timme efter första krystvärken kom den finaste lilla pojke man kan tänka sig ut till världen. Med tårar i ögonen tog jag emot honom på mitt bröst och grät av lycka när barnmorska och läkare sydde ihop det jag spruckit. Sedan låg han på mitt bröst och tuttade länge...
Efter några timmar var det en rörd och nervös pappa som för första gången höll sin lilla son och assisterade vid vägning och mätning. 3260 g tung och 50 cm lång.
När mätning och vägning var klart blev vi överflyttade till BB-avdelningen där vi äntligen kunde få slå på våra telefoner och ringa våra familjer. Det obligatoriska grattisfikat fick vi såklart också och för mig var det det första jag fick i mig i matväg sedan frukosten.
Natten gav inte så mycket sömn, bebisen åt och åt och åt så han låg bredvid mig i sängen eller på mitt bröst. Var tredje timme kom personalen in för andningskontroll och vid några tillfällen i början även temperaturkontroll.
Vi var kvar på BB till måndag förmiddag, sen kände vi att det var okej att åka hem. Man blir lätt lite rastlös. Bebis godkändes av barnläkaren och mina stygn kollades av barnmorskan.
Jag har känt mig väl omhändertagen på förlossningen och BB från det att vi kom in tills att vi lämnade och åkte hem. Visst, man är väl inte jätteglad på personalen när de tvingar upp en på toaletten mitt i värkarbete när man har ont och bara vill skrika, eller när man känner sig som en jättebebis som har sjukt ont och de klappar på en och säger att man är så duktig så. Men i efterhand är jag glad över allas stöttning.
Ett speciellt stort tack riktar jag till min underbara man som funnits vid min sida hela vägen, från början till slut. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och hade aldrig klarat detta utan dig! 💗
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar