För en vecka sedan upphörde mitt årslånga vikariat. Efter lite mer än ett år vad det dags att säga hejdå till brukare och kollegor. Kollega, snarare. De tre jag jobbat med större delen av tiden hade redan bytt arbetsplatser, så det var bara Angelica kvar (hon började i slutet av förra året). Sen har vi Lena också, på “utlån” från äldreomsorgen för att prova på assistentyrket. Jobbade sista dygnet för två veckor sedan och tog ut de sista två planerade passen i s.k. plustid (övertid som måste tas ut i ledighet, fast slutar man får man betalt för det man inte plockat ut). Det var rätt skönt faktiskt.
I tisdags anmälde jag mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen och skickade in papper till a-kassan. Allt frid och fröjd så långt. Då det inte varit mer än några pass i veckan när jag jobbade så kändes det inte riktigt som att vara arbetslös. Än. I torsdags satt jag och spelade Yatzy med farmor och farfar när det ringde. Det var Lou, enhetschef för personliga assistenter. Hon behövde en vikarie i ett av sina ärenden och vips hade jag 10 inplanerade arbetspass hon en ny brukare (inkl. bredvidgång). Tvära vändningar. Inga dygnspass, mer som “vanligt” jobb fast 7.30 till 18.00, helt okej tider men det blir fler pass per vecka än med dygnspass.
Nähe, gott folk, nu har jag 40 tulpaner att snitta om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar