Lugn

Nu har vi bott i vårt hus i två månader. Det känns helt underbart att ha en trädgård att gå ut i, precis när man vill. Inte lika underbart är mördarsniglarna som invaderar vår tomt när det regnar. Jag upptäckte häromdagen att de har gått bananas i vårt grönsaksland. De har ätit på rädisorna och blasten på morötter och palsternackor. Salladen ska vi inte tala om, där har de mumsat på ordentligt. Förbaskade kräk. Jordgubbarna har de däremot inte rört. Tur det i alla fall.

Annars känner jag ett lugn i kroppen sedan vi flyttade hit. I hur många år som helst har jag haft svårt att somna om kvällarna. Legat och vridit och vänt i många timmar, hur trött jag än varit. Nu är det ju inte så att jag somnar så fort jag lägger huvudet mot kudden, men det är ju inte de där timmarna av vridande och vändande. Så har det varit sedan första dagen här. Kanske är det kroppens sätt att säga att “Nu är ni på rätt ställe!”. Jag vet inte. Men skönt är det. Sen är jag skittrött när jag vaknar, så sömnkvalitén är ju inte så bra. Men det gör inget just nu. Huvudsaken är att jag känner ett lugn på kvällen, som gör att jag faktiskt somnar.

Till och med nu när min älskling är bortrest somnar jag. Förut var det sådan himla ångest när han inte var hemma, speciellt om kvällarna, när man fick tid att fundera. Hela våren var kaotisk, när han reste mycket i jobbet och var borta en vecka i taget. Bor man då lite för långt från sin egen familj är det skönt med svärföräldrar som tycker om en. Jag vet att jag alltid är välkommen dit.