Bröllopsdag nummer två

Förra måndagen, den 16 juli, firade vi två år som gifta. Jag kan verkligen inte förstå vart tiden tar vägen. Två år! Så kort tid, men ändå känns det som en halv evighet. Och tänk allt som hunnit hända under den tiden. Två underbara barn och en gård på landet som blir mer och mer som vi vill ha den.

Just på själva bröllopsdagen var jag ju inlagd i Eksjö, men jag fixade fika till oss. Dammsugare och jordgubbscheesecake från sjukhuscafeterian och i, de av Håkan medhavda, plastchampagneglasen skålade vi i 7up. 

Vi firade istället lite mer i fredags när vi var hos mina föräldrar. Då lämnade vi barnen hos dem och tog oss till Kalmar för att äta på Pinchos. 

Livet har sina upp- och nedgångar, men med dig är jag lycklig!

Boksläpp på logen

Alltså, min mans farbror, svärfars äldste bror, har skrivit en bok om byn där vi bor. För mig som inte kommer härifrån, men som planerar för att bo här tills barnen sätter oss på ett hem, ska det bli jätteintressant att läsa. Redan när Håkan och jag gifte oss för två år sedan fick vi en del av boken skulle man kunna säga. Intresset över det vi fick var så stort att han beslutade sig för att skriva en hel bok. Vi har fått ett exemplar av den färdiga boken och hoppas kunna köpa två till så att barnen kan få varsin. 

När boken väl var tryckt blev det såklart boksläpp. Detta skedde på vår loge för ett par veckor sedan, under tiden jag låg inlagd i Eksjö. Tacksamt nog så fick jag åka hem på permission just den dagen och kunde vara med när Gondy berättade om boken och insamlandet av material. Ett 30-tal personer  med anknytning till byn samlades på logen där det bjöds på både smörgåstårta och kaffe med kaka som svärmor och grannen tvärsöver hade hjälpts åt att fixa. Det hade ju såklart känts bra om även jag hade kunnat hjälpa till, men nu var det ju som det var med den saken. 

Extra spännande är det ju såklart att läsa om gården där vi bor, Västragården, och där svärfar och hans bröder växt upp. Om än inte i samma hus. Vårt hus är byggt i samma veva som svärfar föddes så det är inte äldre än drygt 60 år, men gården är betydligt äldre och har funnits i släkten länge, med undantag för någon period då den ägdes av icke-släktingar. 

Ser fram emot att få tid att läsa!

Saft saft hall... vinbärssaft

I måndags kväll när det hade börjat svalna av lite, och faktiskt var riktigt behagligt ute, så tog jag den största plåtbunken vi har och plockade röda vinbär. Fyra liter blev det, sen var bunken full och jag orkade inte plocka mer. Skulle kunna plocka minst lika mycket till, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem i så fall. Gelé kanske. Eller är det någon som sitter inne på något trevligt recept innehållande röda vinbär?

Igår rensades de där bären, sköljdes av och varvades med socker i saftmajan. Slutresultatet blev drygt 2,5 liter saft som ska spädas ungefär 1+4, samma proportioner som den mesta köpesaften. Har en flaska kvar från förra året också, plus jordgubbssaften som koktes innan midsommar. Sen finns det några flaskor älgörtssaft kvar i frysen också. Mina barn ska inte gå saftlösa inte. Och saft som bara innehåller bär, socker och vatten känns ju trevlig. 

Tillbaka till vardagen

Sedan i tisdags är jag hemma igen och har tagit hand om barnen medan Håkan gått tillbaka till jobbet. Alla värdena började peka åt rätt håll så efter en och en halv vecka inlagd på kirurgavdelningen i Eksjö fick jag äntligen åka hem i väntan på operation. Anledningen till den extrema smärtan var att en gallsten vandrat från gallblåsan och täppt till gången från bukspottkörteln, detta gav mig en gallstenspankreatit, dvs en bukspottkörtelinflammation orsakad av gallsten. Mitt CRP-värde var uppe i över 300. I normala fall ska det ligga under 5... 

Ingen har kunnat säga när man trodde att det skulle kunna tänkas vända så hela tiden har jag fått höra att vi får ta en dag i taget och ha tålamod. De första dagarna hade jag fruktansvärt ont och sov mest. Har fått både morfinliknande tabletter och kramplösande sprutor. Och dropp. Massor med vätska har de pumpat i mig och fört listor på både vätska in och vätska ut. Varje morgon har de, förutom de vanliga vitala parametrarna, kollat vikten. 

Vid CT-undersökningen upptäckte de en blodpropp och ökade dosen innohep, det blodförtunnande läkemedel jag redan fick pga att inaktivitet ökar risken för blodproppar. Det fyndet fick jag dock reda på ett par dagar efter att det gjorts. Men å andra sidan, hade jag inte fått gallsten och gjort diverse undersökningar hade den ju aldrig upptäckts ändå. Innohepen sattes, tacksamt nog, ut innan jag åkte hem så jag har inte behövt ta några sprutor sedan jag skrevs ut. 

Så, nu väntas operation om ungefär två månader. Då ryker gallblåsan, som är full med stenar, och jag kommer inte behöva plågas av en tilltäppt bukspottkörtelgång mer. Mycket tacksamt måste jag säga.

Hur tråkigt det än är att ligga på sjukhus när man ändå känner sig relativt frisk så har jag blivit väldigt väl omhändertagen. Alla har gjort vad de kunnat för att vårdtiden skulle bli så bra som möjligt, från undersköterskor till överläkare. Har absolut inget att klaga på, bortsett från den tristess som uppstår när man liksom är "fast" på sjukhuset. 

Rapport från sjuksängen

Det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig innan helgen. Vi skulle åka till Nybro för att gå på grillfest men i torsdags kväll fick jag galet ont i magen. I fredags morse fick vi åka in till akuten där man misstänkte gallsten. Ultraljud bekräftade misstankarna och jag blev inlagd på kirurgavdelningen. Och här ligger jag sedan dess. 

Fick göra en CT igår och den visade samma som i fredags. Har feber som kommer och går och infektionsvärdet har bara ökat. Vi tar en dag i taget. Igår på ronden lät det som att jag nog kan få komma hem till helgen. 

Håkan har varit här varje dag. Ibland själv och ibland med sällskap. Igår hade han med sig båda barnen och svärmor. Och så hade de hallon med sig från trädgården, några la jag på yoggin imorse. 

Det är tråkigt att ligga här. Tar korridorspromenader, löser korsord och surfar. 

Bullerbyn och loppade glas

Igår inledde Håkan sin sista semestervecka. Tänk att han har varit hemma på heltid sedan 1 maj, det är ju drygt två månader. Först vabbade han pga min sjukskrivning, sen när Ludde var född togs det pappadagar och nu har han haft semester. Tiden har gått så fruktansvärt fort.

Hur som helst så packade vi in oss i bilen och åkte till Sevedstorp. Där finns Bullerbyn. Ni vet, från Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn. Erik var inne hos kaninerna, men han vågade inte klappa. Sen var det mer intressant att springa runt än att titta på någonting annat.

På vägen hem passade vi på att luncha på Stjernbergs och sen tog vi vägen över Lilla Hornsved där de hade loppis. Och tänka sig, Håkan hittade sådana glas han letat efter för 5kr/st. Vi invigde dem på kvällen med varsin Opal (apelsinjuice, gin och cointreau).

Dags att sluta skämmas över psykisk ohälsa

Naket och ärligt blir det nu. Och långt. Men jag inser allt mer efter att ha läst både här och där att det är dags att låta psykisk ohälsa ta plats. Visa att vem som helst kan drabbas. En mamma, en vän, en syster, en fru...

Det som fått mig att skriva detta inlägg är ett inlägg på Instagram, där en tjej skrev om en vän som fått höra av sin läkare att hennes psykiska ohälsa var ingenting som skulle skrivas om på sociala medier. Anledning? Att framtida arbetsgivare skulle kunna läsa och vänner skulle bli oroliga.

Ja, jag är en av de som till största del har skämts över min psykiska ohälsa. Känt att det är "fult" att vara sjuk i psyket, att må psykiskt dåligt. Men som 31-årig småbarnsmamma inser jag att det är dags att ändra på det. Varför skulle psykisk sjukdom vara mer skämmigt än hjärtinfarkt, magkatarr eller öroninflammation? Det handlar inte om att man ska skrika ut till hela världen om att man är drabbad av psykisk ohälsa. Det handlar bara om att man inte ska behöva dölja det, skämmas för det.

Har känt mig nedstämd och ledsen i många många år och allt eskalerade en dag i åttonde klass. En klasskamrat stod i entréhallen på vår högstadieskola och talade om för mig att jag var fet och ful. Idag är det över 15 år sedan och jag fick för några år sedan hjälp att påbörja en bearbetning av detta. Några sekunder av mitt liv som etsat sig fast i minnet och ständigt är närvarande... Kommentaren ringer i mitt huvud varje gång jag ser mig i spegeln, provar kläder och när Håkan säger att jag är fin.

Hur som helst, negativa tankar och nedstämdhet har varit en del av mitt liv länge. När vi bodde i Skirö tog jag mod till mig att söka hjälp. Blev diagnostiserad med medelsvår depressiv episod och fick komma till en psykoterapeut. Var där några gånger och sedan avslutades kontakten, jag kände mig gladare och hade precis fått min tjänst på förskolan.

Hela tiden gick måendet upp och ner, men tillsammans med Håkan lyckades jag hålla mig på rätt köl. Tills våren när jag väntade Erik, då gick det inte längre. Fick tid på vårdcentralen och läkaren skrev ut antidepressiv medicin och sjukskrev mig på halvtid. Jag kämpade på jobbet på förmiddagarna och åkte sedan hem för att krascha i soffan. När Erik föddes vände det uppåt igen och när jag blev gravid med Ludwig valde jag att sluta med medicinen. Det gick ganska bra. Fram till jul ungefär. Strax innan jul sökte jag på nytt hjälp och fick, pga graviditeten, en annan antidepressiv medicin. Till en början fungerade den, för att sedan sluta verka. Trots dosökning.

I mars kände jag att det inte kändes värt att leva längre, funderade allvarligt på om det inte var bättre om jag inte levde. Sökte hjälp via mödravården och fick komma till en läkare bara ett par dagar efter första kontakten, blev sjukskriven på heltid i två veckor. Dagen efter besöket på MVC skulle jag infinna mig på psykiatriska akutmottagningen. Ångest deluxe. Psykakuten. Där borde inte jag vara. En blivande tvåbarnsmamma, gift med världens finaste person och i full färd med att bygga upp ett drömliv på landet där jag trivs så himla bra. Men så var det. Håkan tog ledigt för att följa med och Erik lämnades till svärmor. Samtal med läkare och sjuksköterska, fick berätta om mina besvär och känslor. Blev återigen diagnostiserad med medelsvår depressiv episod. Vi gjorde upp en plan. Medicinen byttes ut och jag fick en tid hos en kurator. Henne har jag besökt några gånger och sakta känns det som att livet kan bli bra igen. Självklart är det ingen quick fix, det kommer att ta tid. Jag blev sjukskriven från första besöket på psykiatriska mottagningen och var det fram tills att Ludwig föddes.

Så många gånger under denna tiden har jag trängt undan mitt dåliga mående, försökt dölja. Speciellt sista tiden. Inte konstigt man är trött och grinig när man är höggravid och har en liten tornado som river runt överallt, det måste vara helt normalt. Varje gång Håkan bad mig söka hjälp viftade jag bort det. Tänkte att jag skulle klara det själv. Söka hjälp för psykisk ohälsa var skämmigt.
Det är dags att ändra på det nu! Låta psykisk ohälsa vara lika naturligt att prata om som huvudvärk, acne och eksem.

Mitt i allt det svåra är jag så tacksam för alla runt omkring som har ställt upp för oss. Särskilt svärmor och mamma som tagit hand om Erik så att jag har kunnat ta hand om mig själv. 

Jönköping en dag i juni

Idag packade vi in barnen och svärföräldrarna i bilen och åkte till Jönköping. Håkan och jag gick på Jönköping International foodmarket medan barnen hängde med farmor och farfar hos farfars bror och svägerska. Först tänkte vi ta med Erik, eftersom han älskar mat, och bara låta Ludwig vara kvar, men i denna värmen ångrade vi oss och fick istället lite egentid. Själva foodmarketen var heller inte riktigt vad vi hade trott. Vi trodde att det liknade Nybros Smaka på världen, och att det var provsmakning av olika rätter. Så var det inte, utan det var mat från olika länder som man fick köpa en normalportion av. Och så kunde man köpa ost, salami, fudge...

Det var galet varmt (klokt beslut att inte ta med Erik!) så det var inte superinspirerande att trängas bland en massa folk och känna dofter av alla de slag. Värst var när vi passerade en ostförsäljare som stod mittemot en tvålförsäljare. Det blev jobbigt i näsan om vi säger så. Vi köpte varsin mexikask fajitawrap och när den var uppäten gick vi en runda på stan. Kläder och kökstillbehör hamnade i påsen även om vi kollade på betydligt mer saker. 

När vi tröttnat på traskandet blev vi hämtade av svärfar och åkte till resten av familjen där Håkans kusin och två av hennes barn också befann sig. Kaffe och kakor serverades innan det var dags att bege sig hemåt. Ett par korta stopp på Rusta, IKEA/Systembolaget och ICA. 

Gick över förväntan att åka med barnen i denna värmen. Och bilen då, vilken bil! Fyra vuxna, två barn, en barnvagn, ett antal väskor med nödvändigheter till barnen (och lite till oss), ett par påsar från systemet, ett antal trälådor från IKEA och inte mindre än elva (!) insektsnät till dörrar.

Sylta och safta

I midsommarveckan åkte vi till Vimmerby för att storhandla. Utanför Kvantum såldes jordgubbar från Aby utanför Målilla. För de fina gubbarna fick man vackert betala 45kr/liter, vilket ju inte är ovanligt innan midsommar. Men de erbjöd också en hel låda, d.v.s. 15 liter, för 150 kr. Andrasortering för all del, men vi slog till. 

De riktigt fina sparades till midsommartårtan, en liter blev jordgubbslikör och ett par liter rensades bort då de var så pass dåliga. Resten blev saft och sylt. 

Jordgubbslikör på gång. Jordgubbar, citronklyftor och rom.

Är så himla glad att jag köpte en saftmaja för några år sedan. Det underlättar verkligen saftkokandet. Allt sköter sig självt och man slipper skumma. Väl investerade pengar. Och sylten sen, hur enkelt som helst. Lika mycket bär som syltsocker och bara koka ihop i några minuter.

Det färdiga resultatet som ska ner i matkällaren. Fyra burkar sylt/marmelad och fem flaskor saft. Nu klarar vi oss en liten stund. Längtar tills vinbär, hallon och äpplen mognar så att vi kan förädla ännu mer. Sen har vi krusbär, rabarber, blåbär och björnbär. Ska bli kul att få fixa och greja ännu mer.

Igår blev det två burkar, och en liten slatt, päronmarmelad, Håkans önskan. Det är tydligen gott till grönmögelost. 

Midsommar 2018

För andra året i rad (andra midsommaren vi bor här...) spenderades midsommaraftonens förmiddag tillsammans med grannarna i byn. 

På morgonen gjorde jag klart tårtan som var vårt bidrag till fikastunden. Receptet kommer från ett ICA-reklamblad och är en variant av pinocchio-tårta. Pistagenötter i marängen och lemon curd-grädde emellan och över. Riktigt gott. Lemon curden var dock slut på ICA så fick koka egen.

Midsommarstången lövades och dekorerades med blomsterkransar innan det var dags att dansa. Många var vi så en stor ring blev det. Hörde ryktas om att så många har de inte varit tidigare. Förutom permanentboende var det föräldrar, barn, barnbarn och sommargäster. 

 Flera av oss bidrog med tårta så det dukades upp till tårtbuffé i grannens kök. Bullar fanns det också. 

På eftermiddagen kom ett par kompisar och Håkans föräldrar. Vi grillade och pratade om allt och ingenting. Lagom umgänge helt enkelt. Till kaffet bjöd jag på en likadan tårta som på förmiddagen, fast jordgubbarna byttes mot blåbär. Tyvärr inte egenplockade, men de var iallafall svenska.